Ännu en årsdag

Så kom nästa årsdag. Din begravning.

IMG_1241

Jag ville inte prata med dig om den. Allt blev för verkligt då. Så din syster fick prata med dig och skriva ner hur du ville ha det. Vilka låtar du ville ha, vilka som skulle vara kistbärare osv. Albin och jag var givna som kistbärare om vi ville. Och du visste vad jag skulle svara sa du ”att jag ville men jag bestämmer där och då”. När du sa det till mig pratade jag bort det. Vem vill prata om sin pappas begravning med honom?

Så kom dagen, fredag den 27 Maj 2016, en månad efter att du hade gått bort. Och det var nog tur att det var så mycket att fixa med. Hade jag haft 2 minuter över till att tänka så hade jag nog brutit ihop totalt. Den dagen var inte alls som idag. Det var mulet och duggregnade. Allt gick så bra, jag och en kompis åkte och hämtade tårtan innan och sen åkte vi ut till Vireda. Precis innan vi skulle vara i kyrkan stressade jag hem till gården och rotade igenom din väska, jag ville hitta armbandet som du hade. Det som vi fick av din syster, du, jag och Albin, alla 3 likadana. Jag ville att det skulle följa med dig, Så att vi alltid skulle vara sammanlänkande vi 3. Väl i kyrkan gick det inte längre. När jag gick in genom dörren och såg kistan där i andra änden av altargången, då kom tårarna. Allt var så overkligt men på något sätt blev det så klart så, att min pappa in fans här längre.

Höga gärdet spelades, ledmotivet till Änglagård, efter klockringningen. Den hade du valt själv, efter det sjöng Folka Strövtåg i hembygden. Den klarar jag fortfarande inte av att lyssna på. Och mot slutet sjön Hanna Gabriellas sång. Att du hade valt dessa låtar själv gjorde planeringen så mycket enklare, men själva begravningen så mycket jobbigare. Jag satt där, stirrade på en punkt för att tårarna inte skulle komma och hörde hur Leif pratade om dig och ditt liv

Jag bar aldrig din kista pappa, och jag ångrar det. Jag önskar att jag hade gjort det. När vi skulle gå ut ur kyrkan åkte solglasögonen på, och de stannade på tills vi fikade. Jag orkade inte titta folk i ögonen, då hade jag bara gråtit ännu mer. Och en kollega till dig viskade i mitt öra ”klokt av dig att ha brillorna på tycker jag”.

När vi stod ute på kyrkogården, vid platsen, där under träden, som Albin och jag har valt ut tillsammans så kom solen fram för en liten stund. Kanske var det du som ville säga att allt kommer bli okej, att livet går vidare och att du kommer vara med oss.

Över 120 personer var där i kyrkan. Samma kyrka som jag och Albin har haft otaliga skolavslutningar i. En begravning blir så annorlunda när det är någon yngre som har gått bort, medelåldern är längre och det är så mycket mer folk som kommer. Det kändes ändå bra, det speglade hur omtyckt du faktiskt var. Vi åt smörgåstårta och prinsesstårta efter, 2 av de sakerna jag vet att du gillade mest. Jag tror att du hade gillat det, jag hoppas att du såg hur fint allt var.

Tänk att det har gått 13 månader sen jag sist såg dig. Det finns så mycket jag vill prata med dig om. Och än klarar jag inte av att yttra de orden högt, det blir för verkligt. Istället hoppas jag att du är med mig hela

Annonser

Nu har jag gjort det pappa!

Nu har jag gjort det pappa! Tatueringen som jag har klurat på så länge.

IMG_0891

Redan förra vintern/våren började jag fundera på det. Jag tror inte jag sa det till dig. Det kändes så konstigt att prata om att jag ville tatuera in något som påminner om dig. Just för att vi båda visste att du inte skulle finnas kvar här hos oss.

Men nu sitter den där på min arm och påminner mig om dig hela tiden. Orden du alltid sa när du njöt av det goda livet hade att erbjuda. När vi inte hade ett bekymmer i världen och när vi inte hade en aning om vad som väntade oss. Du sa det alltid till Albin och mig, det kvittade vad vi gjorde, om vi satt på ett berg i skogen med en kopp kaffe, om vi satt i båten mitt på sjön och fiskade eller om vi tog en kaffepaus på vägen till Öland. ”Det här är livskvalité barn!”

Och att det blev just idag, av en slump bokade jag in tiden idag, den 28 mars 2017. 11 månader efter att du tog ditt sista andetag. 11 månader. Det känns som igår. Fan, jag vill bara kunna åka till Hulu, öppna dörren och mötas av kaffedoften och dina öppna armar. Jag vill prata med dig om allt jag har gått igenom det senaste året. Alla sjuka, roliga, tuffa och smärtsamma saker. Jag vill bolla tankar med dig och få bra råd.

Jag ler och kämpar på. Men jag tror att du ser, du ser att jag egentligen inte mår sådär kanonbra som jag ger sken av. Du vet pappa, du vet hur jag kämpar för att hålla alla jobbiga tankar borta, för jag är så rädd. Rädd för det som kommer när jag faktiskt låter alla känslor komma över mig. Jag är rädd att jag drunknar då, för just nu kan jag knappt hålla huvudet över vattenytan.

28 Oktober – 6 månader

I fredags den 28 oktober var dagen då det var hela 6 ofattbara månader sedan min pappa lämnade oss. Jag tror att det är fler än jag som kommer ihåg den dagen som igår.

Jag har dragit mig för att logga in här, än mer för att skriva nåt. Jag har i ärlighetens namn inte ens loggat in sen senaste inlägget. Det gör för ont, att bli så påmind om något så hemskt. Redan nu, när jag bara har skrivit några meningar, så trillar tårarna okontrollerat på mina kinder och jag har en klump i magen. Men jag ska skriva detta inlägget!

img_0314

Redan dagen innan, på onsdagen ringde mamma och sa att du hade fått ett krampanfall och att man knappt kunde få någon kontakt med dig. Jag satt i bilen på E4:an på väg hem från jobbet när det samtalet kom. Jag vet bara att jag avslutade det snabbt och fortsatte att köra hemåt med tårfyllda ögon, jag var så rädd, men jag hade ingen aning om att det skulle gå så fort. Den kvällen kom en vän till mig och höll mig sällskap, medan mamma och mina fastrar och min farbror gjorde upp ett schema för helgen, vem som skulle vara hos dig. Jag hade sagt till dig dagen innan att jag skulle komma till dig den onsdagen efter jobbet. Men jag klarade inte av att åka upp till dig. Det är något som har plågat mig så mycket, jag hade sagt att jag skulle komma och jag gjorde inte det. Jag förstod inte hur illa det var, hade jag gjort det hade jag kommit direkt!

Mamma ringde och väckte mig runt 06.00 tiden den 28 april. Hon sa ”de har ringt från Ekhagen och om du och Albin vill vara med när Magnus tar sitt sista andetag så måste vi åka upp nu”. Då hade båda mina fastrar suttit jämte dig och vakat hela natten. Vid 08.00 gick vi in genom dörrarna till Ekhagens gästhem, mamma, jag, Albin och min vän. Och att se dig ligga där, med så lite kraft i kroppen att du precis orkade att andas, det är det värsta jag har varit med om. Mina fastrar sa att din andning blev mycket lugnare när Albin och jag kom, att du hade väntat på oss. Sen satt vi där, mamma och jag på ena sidan om sängen och Albin på den andra sidan. Först vågade jag inte ens röra dig, jag vet inte vad jag var så rädd för. Sen tog jag din hand och höll den hårt, varje gång du gjorde andningsuppehåll så klämde jag hårt i din hand flera gånger, liksom för att du skulle vakna till. Och det funkade, flera gånger! Men tillslut orkade du inte mer. 09.10 tog du sista andetaget och hur hårt jag än tryckte så tog du inget mer andetag. Vi tittade alla på varandra och jag halvt skrek till Albin ”tryck på knappen, tryck på knappen då” för att sköterskorna skulle komma. Sen stormade jag ut ur rummet för att hämta mina fastrar. Efter det var cirkusen igång. Och inget har varit sig likt efter det.

Jag är så tacksam för den timmen vi fick. Att du väntade på oss pappa! Men fy fan vad jag saknar dig! Det har hänt så mycket i mitt liv och du var alltid den första jag ringde och berättade allt för. Det är liksom inte riktigt samma sak när jag inte längre kan ringa dig. Jag försöker tänka att jag inte behöver ringa dig, att du ser allt som händer ändå. Och kanske till och med ser saker nu som jag inte hade berättat om. Jag hoppas att du ser både Albin och mig och är stolt över oss pappa. För jag är så förbannat stolt över oss, hur vi har klarat allt. Mitt liv börjar äntligen falla på plats, och jag både hoppas och tror att du har ett finger med i spelet!

Kl. 09.10 den 28 April 2016

Det kanske är dags att jag skrivet något. Får ner det på pränt. Berättar vad som har hänt. Jag har dragit mig så för att skriva här, för jag visste hur ont det skulle göra. Tårarna trillar redan ner och gör synen suddig. Men jag måste få ur mig det.

Den 28 April 09.10 tog min fina pappa sitt sista andetag. Men sin hand i min och med hans närmaste runt sig så släppte han tagen om livet så som vi känner till det.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Min fina pappa och jag på min student 2012

Jag känner mig ensam, ensam och liten. Och jag behöver min pappa!!! Jag behöver ha dig här nu, jag behöver ringa och fråga om alla saker jag inte vet. Vem ska jag nu fråga om allt? När ska man byta vinterdäck, vilken färg ska jag använda på balkongen, vem ska skruva upp mina hyllor och vem ska jag ringa i bilen på vägen till jobbet?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Min fina pappa och jag på min student 2012

Det är så tomt utan din pappa. Flera gånger har jag kommit på mig själv med att tänka ”Det måste jag berätta för pappa om sen!”. Men i samma stund har det slagit mig att jag inte kan ringa dig. Jag kommer aldrig mer att kunna ringa och berätta om saker. Och jag har inte vågat prata med dig pappa. Än så länge har jag bara tänkt det, och hoppats på att du nu kan läsa mina tankar. För det är så mycket jag skulle vilja prata med dig om. Så småningom så ska jag prata med dig, men än så länge gör det för ont, det blir för verkligt om jag gör det. Men jag vet att du är där pappa, du ser ju allt jag gör så jag behöver ju inte berätta om det, för du vet ju redan! Åh, jag älskar dig till månen och tillbaka!

När du tittar ner pappa, då tittar jag upp ❤ 

Jobbiga saker

Historien om våran sommar har stannat av vid Halmstad resan och snart är det visst sommar igen. Jag känner att jag får återuppta berättandet snart igen. Så att ni vet vad som egentligen hände, när vi fick besked om vad det var för tumör pappa hade och hur tankarna snurrade då. Men det tar vi en annan dag.

IMG_8363

Vi hade möte med en läkare på gästhemmet där pappa bor förra veckan. Lite för att han ville prata med mig och min bror och för att pappa inte längre kommer ha någon kontakt med Ryhov nu när vi vet att det inte går att göra något mer. Då kom även detta med begravning upp. Vi har snackat lite löst om detta innan och förstått att pappa ville prata med Albin och mig om det. Men ingen av oss kände väl att vi orkade eller vill prata om det med pappa. Så jag bad min faster som skulle komma ner över helgen att göra det. Och i måndags fick jag ett meddelande om att hon hade pratat med pappa och att han första hade sagt att han ville ta det med Albin och mig, men när hon sa att det var vi som bad henne att göra det var de okej för henne. Sen följde flera meddelande om hur han vill ha det.

Det är en rätt sjuk tanke, att min 47 åriga pappa planerar sin egen begravning. Att jag och min bror funderar på om vi vill ha minneslund eller en gravsten osv. Sjuka jävla tanke! Vilka han vill ska bära kistan, vilka låtar som ska spelas, vem som ska hålla i det hela, vad det ska stå i tidningen osv. Det är svårt att ta in. Det blir så sakligt på något sätt. Och så länge man har pappa där i en säng 5-10 min bort så känns det inte så nödvändigt eller verkligt. Det känns otroligt långt bort. Men visst, de flesta barn får fixa och planera sina föräldrars begravning, men inte när de är 22 år!

Våga släppa taget

Nu har det varit tyst här länge. Jag har helt enkelt inte orkat. Inte orkat sätta ord på hur jag verkligen känner, i vilket helvete jag egentligen lever. Det blir för verkligt när man får ner det såhär svart på vitt.

Jag jobbar och jobbar, känns inte som att jag gör annat. Stor kontrast mot att vara hemma varje dag. All fokus läggs på jobbet vilket gör att jag inte hinner tänka. Inte hinner vara hos pappa så ofta som jag vill och kanske borde. Men idag var jag där. Det var 8 dagar sen jag träffade honom sist. Den känslan, att se någon man älskar tyna bort så, försvinna framför ögonen på oss andra. Man märker stor skillnad på bara några dagar. Han blir bara sämre och sämre. Och det är så jobbigt att se. Jag vet inte hur jag ska reagera, vad jag ska säga, vad jag ska göra. Idag när jag var där visste jag knappt var jag skulle titta. Jag ville inte se hur dålig han har blivit för jag vill inte se sanningen. Vill inte veta vad som väntar.

IMG_8424

Jag vet att om jag tillåter mig att slappna av, att känna. Då kommer tårarna, paniken och ångesten. Och denna gången kommer det inte vara över på någon timme eller två. Nu har jag hållit inne med så mycket i flera veckor. Jag vet att släpper jag på spärrarna nu kommer jag sluta fundera. Jag kommer bli en liten blöt fläck på golvet. Det kommer inte gå. Jag vet faktiskt inte om jag skulle ta mig tillbaka alls om jag lät alla känslor komma nu. Ändå tror jag att det är just vad jag behöver, tillåta mig att känna, vara ledsen.

Pratade med en kompis i kväll om det här med att våga visa känslor på det sättet. Jag kan verkligen inte det. Jag tillåter mig inte att gråta och verkligen känna efter varken med mina närmsta vänner eller min familj. Det går inte, det är som en spärr. Jag ler och ser glad ut, skratta och skojar. Sen när jag är själv kommer det. Som ett slag i magen och plötsligt blir jag den där blöta fläcken på golvet. Men det finns en person som jag kan vara mig själv med, en person som jag verkligen vågar visa känslor för, en som känner mig utan och innan som jag känner mig trygg med, men den personen har inte tid för mig. Vad fan gör man då?

Grattis Bloggen!

grattis-520x249

Grattis till bloggen på 1 årsdagen såhär 1,5 månad senare. Den 10 januari 2015 startade jag bloggen i samband med att jag flytta hemifrån. Jag tänkt mig en kul blogg om en singel tjej som precis hade flyttat hemifrån. Ni vet party, träning, killar, inredning osv. Ja till en början höll bloggen den profilen. Men sen där i under sommaren förändrades allt. Nu har jag en blogg om cancer. om hur det är att vara dotter till någon som har obotlig cancer. Oavsett team på bloggen så är det i alla fall mitt liv. På nått sätt känns detta ändå mer äkta. Livet är inte alltid en dans på rosa små puffiga moln. Här får man istället veta den nakna sanningen.